Atleti-blogg: Styrkan att tro på något som ingen annan tror på
Patrik Johansson bloggar om Atlético de Madrid.
Det är den 16 juli 2013. David Villa har precis skrivit på ett avtal med Atlético och väljer att till skillnad från alla andra att se övergången som ett steg i rätt riktining. "Jag tycker att Atlético är världens bästa lag för tillfället" kommenterade han på presskonferensen. Jag kommer på mig själv att tänka att han inte behöver överdriva och att det är lite genomskinligt att kommentera en sådan sak efter att lämnat självaste FC Barcelona, dominanterna som vunnit allt och lite till de senaste åren. Jag som supporter tyckte inte själv att vi var där. Inte ens jag trodde på det. Däremot fanns det en spelartrupp och en tränare som aldrig tvivlade.
Erik Niva kommenterade det efter att de rödvita slagit ut Chelsea i Champions League. Han påpekade hur svårt det är med en trupp som Atléticos att hela tiden ligga på topp, att aldrig tappa tempot och aggressivitet. Ett eller några få snesteg i den spanska ligan så är du inte med i toppen.
Det finns ju som ni vet två andra gäng som sällan gör det vilket gör att det krävs oerhört mycket för att vara med när det avgörs.
Vi visade styrka och var med och ledde stora delar av förra säsongen för att sedan till slut inte orka att utmana hela vägen ut Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle bli samma visa denna säsongen. Jag trodde inte vi skulle räcka till mot giganterna.
Jag hade fel.
Vi inte bara räckte till utan vi kan nu konstatera att vi tog en ligatitel efter att ha klarat ett avgörande på självaste Camp Nou i en helt avgörande match.
I cupfinalen mot Real Madrid förra året försvann ett av spökena i och med Mirandas segermål på ett för en gångs skull kokande Bernabéu. När sedan Koke spelade fram Costa på ett magiskt sätt i det första mötet mot marängerna i ligan och ex-brassen tryckte in bollen så var det ett styrkebesked av sällan skådat slag. Nu kan vi ta vår andra titel för säsongen och det kan vi göra genom att spela en historisk Champions League final med två lag från samma stad.
Oavsett utgång vill jag tacka för underhållningen, för alla upplevelser som denna säsongen har gett och framförallt för att klubb, spelartrupp och ledarstab trodde på något som vi supportrar inte ens gjorde. För att göra det behöver man ha något som Diego Pablo Simeone satte fingret på efter avancemanget från semifinalerna i Champions. "Jag vill tacka deras mammor som födde dem med enorma pungkulor".
Ni gjorde säsongen till något jag aldrig kommer att glömma. Tack.
_____________________________________
2013-10-28
Ett besök i Wien
Vädret är grått och sådär trist och mörkt som en dag kan vara när jag landar i Wien. Förväntansfull tar jag bussen mot de centrala delarna av Österrikes huvudstad. Det är första gången som Austra Wien spelar Champions League och det märks i staden att det är match denna dagen. På löpsedlarna står det om Diego Costa och David Villa, i affärerna gör de reklam för försäljning av biljetter och på marknaden säljs fotbollströjor för fullt .
En wienerschnitzel och en öl senare tar jag tunnbelbanan ut mot Ernst Happel Stadion där jag möts av mängder med folk med lila halsdukar. Mina erfarenheter av fotboll i detta landet var minst sagt begränsade och jag visste inte vad jag skulle hoppas på men redan på tunnelbanan insåg jag att det är ett stort möte för Austria-supportrarna. Och att laget hade respekt för motståndarna var det inget tvivel om.
"Vi är väldigt glada över att få ställas mot en stor klubb inom spansk fotboll. Vi är väl medvetna om att det kommer att bli otroligt svårt att vinna men vi hoppas kunna utnyttja den minimala chansen vi har. De är nästan oslagbara, det har vi sett i såväl ligan som i Champions. Vi kommer att arbeta väldigt hårt och hoppas på att vi har marginalerna på vår sida. Det handlar om ett fantastiskt lag med en otroligt duktig tränare" kommenterade lagets tränare Nenad Bjelica inför matchen.
Efter lite för lång tid i kö med ett speciellt system där kvinnor och män blev visiterade på olika ställen så kom jag in på arenan precis under Champions League hymnen och möttes av ett mäktigt lila-guldigt tifo från hemmafansen. Platserna på långsidan var perfekta och tillräckligt nära för att höra de tillresta spanjorerna. Väl på plats tar jag fram min Atléti-halsduk och killen bredvid mig gör tummen upp och visar sin kind som han och hans flickvän målat i Atléticos emblem.
Matchen drar igång och stämningen är på topp. Så fort som kortsidan och Austriaklacken börjar sjunga så ställer sig även sittplats på långsidan upp och klappar och sjunger med, en häftig upplevelse.
Lika fort som klacken drar igång märker man också vilket klasskillnad det är mellan lagen där Atlético på halvfart är två nummer för stora. Diego Costa visar snabbt att hans form som en av ligans absolut bästa anfallare håller i sig och spanjorerna visar upp ett kontringsspel kombinerat med bollinnehav som imponerar.
Efter att inte ha sett laget LIVE på mer än ett år så är det en härlig känsla att få överblicken över spelet på ett sätt som man inte får när man sitter hemma i soffan. Jag noterar ännu tydligare vilken blick Koke har för spelet och hur Gabi styr det inre mittfältsspelet. 1-0 blir 2-0 redan innan 20 minuter har spelats men trots det är stämningen god på arenan och så fort hemmalaget kommer över på offensiv planhalva så stiger jublet. Austria är också väldigt nära att reducera när österrikaren Hosiners dunkar en volley i ribbans underkant. Närmare än så kom laget inte någon reducering och i den andra halvleken gör Costa kvällens andra mål och matchen är definitivt avgjord.
45 675 skrevs publiksiffran till och jag är väldigt glad att jag var en av dom.
